Stigande räntor, stora skulder, hög inflation och en svag löneutveckling, är det ett recept för katastrof eller kommer vi att klara detta bättre än 70-talets bostadskrasch i Sverige eller 90-talets total kollaps i Finland.
Hushållens skuldsättningsgrad (skuld i förhållande till disponibla inkomster) har skjutit i höjden. Mycket drivet av bostadslån men också billån och andra krediter. Svenska hushåll har en väldigt hög skuldsättningsgrad vilket också beror på hela amorteringsfriheten av bostadslån. Finska hushåll har också skuldsatt sig kraftigt och många lär få sig en extra chock när husbolagets lån ska börja amorteras.
I grafen nedan finns visualiserat svenska och finska hushållens skuldsättningsgrad. I Sverige räknades den på årsbasis medan i Finland finns den visad per kvartal. Även om grafen visar skuldsättningen till disponibel inkomst kan vissa hushåll besitta stora kapitalplaceringar som garanterar en säker framtid (det gäller dock inte majoriteten i hushållen).
Bostadsboomen har varit en drivande faktor till ökad skuldsättning utöver hela lån politiken som hjälpt till (lägre krav än tidigare). Samtidigt har reella lönerna ganska så långt stått stilla eller minskat för många. Det driver till ökning av lån eller kredit för att fortsätta leva på samma sätt.
Något man måste beakta är att alla lån och avbetalningar inte beaktas i skuldsättningsgraden. T.ex. lån från utländska bolag har man ingen koll på, avbetalningar räknas inte med och många konsumtionskrediter är inte beaktade. När vi inte vet hur stora summor man pratar om så finns det en anledning till oro. För att ännu lägga till att spargraden har sjunkit vilket betyder att folk inte sparar och när man inte sparar och ekonomin inte går på plus så börjar man ta krediter eller måste skära på sin konsumtion. Stigande räntor gör krediter dyra och kan förlänga återbetalningen, eller i vissa fall amorterar man inte lånet utan betalar bara räntan.
Problemet jag vill framhäva är att medelklassen håller på att försvinna och samhället blir allt mera polariserat. Det bidrar inte till framtida hopp för kommande generationer och kan skapa en hel del frustration. Varför kämpa om sannolikheten till avkastning är för liten? Eller varför göra nåt när allt är färdigt bäddat?
Även om alla hushåll i Sverige och Finland inte kommer att klara sig utan vissa uppoffringar (minska antalet prenumerationer på streaming tjänster och byta till billigare bil) så vill jag gärna visa internationella fingret till central bankerna. Det hänsynslösa pumpandet av pengar i omlopp har uppnått sitt mål men också höjt riskerna i ekonomin. Kanske inflation inte borde vara ett mål för centrala banker utan snarare en stabil ekonomi, växande eller minskande.
Poppis ekonomen skulle nu säga att vi måste ha ekonomisk tillväxt för en bättre framtid. Men hen lämnar bort att strävan efter ekonomisk tillväxt är vad som skapar bubblor, överskuldsättning, depressioner, överhettade ekonomier, full sysselsättning, inflation och arbetslöshet. Precis som en baksmälla efter en fest på Stureplan, snabbt upp men snabbare ner.
Finns det någon som vinner på detta? Visst finns det vinnare och oftast är det de som redan har en stor förmögenhet. De kommer in när fester är över och köper billigt när de utsatta i ekonomin har trott att framtiden förblir lika bra.
Själv hoppas jag att de flesta hushållen klara sig. Byt till en billigare bil, båt och försök sänka försäkringskostnaderna. Avsluta prenumerationerna till streaming tjänster och köp mat som är till kilopriset förmånligt. Sköt din ekonomi, det är ditt ansvar och om du inte tar det ansvaret så är konsekvenserna dyra för dig och kommande generationer. Om du inte vet eller kan så läs på, sök information men sitt inte och gnäll över din egen dumhet.
Min hälsning till hushållen är att räntorna ännu stiger men kommer nog ner vid något skede. Så om du vill ha en viss livsstil så måste du höja dina inkomster (ta ett till jobb eller be om lönehöjning) men sätt inte kommande generationer att betala dina räkningar (så som staten).
Tänk på att allt fler babyboomers i USA sparade för lite till sin pension och nu måste jobba för att betala räkningarna. Det i sig ökar pressen på löntagarna och kan ha en negativ inverkan på lönerna. Vilket ökar på pressen att ta större lån för att köpa det vanliga huset eller lägenheten.
Kanske bostadspolitiken kunde ändras från att alla skall kunna äga sitt eget hem till att de som sparar kan köpa ett hem och de som konsumerar blir utan? Eller är det för radikal tanke, belöna de som stöder ekonomin och bestraffa de som driver boom and bust? Borgen som kan vara något av rysk rulett kunde kanske slopas under högkonjunktur (minskar på sannolikheten att få lån när allt överhettas) och återinföras när ekonomin strular (borgen ger garanti då det behövs).
Jag hoppas central bankerna har full koll på hur mycket lån och krediter av olika slag hushållen har. Även om de måste orsaka en nedgång så måste de också ha full koll på risken de förorsakat och hurdan snöbollseffekt det kan förorsaka. Oroväckande var en artikel i finska Helsingin Sanomat (2022, 2023) där Finlands Bank uttryckte sin oro över finska hushållens skuldsättning (verkade också skylla på att bankerna gett för lätt lån) men nämner inte sig som en orsak till problemet. Central banken kan lätt via finansinspektionen pressa banker att höja krav på låntagare genom kapitalreserveringar och genom lagändring. Men ingendera har de gjort vilket är lite som att skjuta sig i benet och förvänta sig en mirakulös återhämtning (låter nästan som Putins tankesätt).
Korta svaret på min egna fråga, vet vi hur mycket krediter hushåll har är enkel, NEJ! Kanske dags för ändring inom EU och Europa? Har det då någon nytta att veta skulderna, jo för då kunde man dämpa utlåningen under ekonomins överhettning och lösa upp det under lågkonjunkturer.